c.1525-69 Greatest Netherlandish painter of the 16th century. Not much is known of his early life, but in 1551 he set off for Italy, where he produced his earliest signed painting, Landscape with Christ and the Apostles at the Sea of Tiberias (c. 1553). Returning to Flanders in 1555, he achieved some fame with a series of satirical, moralizing prints in the style of Hiëronymus Bosch, commissioned by an Antwerp engraver. He is best known for his paintings of Netherlandish proverbs, seasonal landscapes, and realistic views of peasant life and folklore, but he also took a novel approach to religious subject matter, portraying biblical events in panoramic scenes, often viewed from above. He had many important patrons; most of his paintings were commissioned by collectors. In addition to many drawings and engravings, about 40 authenticated paintings from his enormous output have survived.  Related Paintings of Pieter Bruegel :. | detalj fran barnens lekar | The Tower of Babel | hunters in the snow | The Adration of the kings | Pieter Bruegel The Children's games |
Related Artists:
HUYSUM, Jan van
Dutch Painter, 1682-1749 Dutch painter of still life and landscapes. His father was Justus van Huysum (1659?C1716), a successful landscape and genre painter of Amsterdam. Although he painted landscapes in a classical style, Jan is best known for his flower and fruit still lifes in oil and in watercolor. These are distinguished for their brilliant light and shade effects, delicacy of coloring, and exquisite finish. They are to be found in most of the leading European museums
th. hildebrandt
Ferdinand Theodor Hildebrandt, född 2 juli 1804 i Stettin, död 29 september 1874 i Dusseldorf, var en tysk målare. Hildebrandt började sina konstnärliga studier i Berlin under Wilhelm Schadow, vilken han 1826 följde till Dusseldorf, och blev en av den där grundade skolans mest framstående lärjungar. 1825 framträdde han med Faust, 1826 med Cordelia och kung Lear och 1828 med Tankred döpande Klorinda. Ännu större popularitet vann han 1835 för Mordet på kung Edvards söner. Bland hans genrebilder har i synnerhet Krigaren och hans son (1832, Berlins nationalgalleri) blivit känd. Hildebrandt, som för övrigt utförde illustrationer och porträtt, kallades på sin tid realist, men han var knappast fri från den melodramatiska ton och den sentimentala inställning, som tillhörde skolan.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.